Näcken: sitter naken i bäcken och spelar sin fiol. Lockar till sig barn och ungdomar som går ut i bäcken. Då drar näcken ner dem i vattnet så att de drunknar.
Brunnsgubben: sitter i brunnen och drar ner barn som lutar sig för långt ut.
Tjässan: sitter i gödselstacken och ger sig på barn som går för nära den.
Skogsrået: ett vackert kvinnligt skogsväsen som lockar unga till att följa efter henne så att de går vilse.
Bergsrået: likt skogsrået fast i klippiga områden.
Bäckahästen: en vacker vit häst som lockar barn att stiga upp på honom. För varje barn som stiger upp så blir bäckahästen aningen längre, så att det alltid finns plats för en till. Plötsligt rider bäckahästen rakt emot en sjö och hoppar rakt ner i den, så att alla barn som rider på den drunknar.
När vi på detta vis radar upp våra folktroväsen så framträder ett tydligt mönster. Samtliga verkar ha kommits på och spridits med syfte att skrämma, snarare än att roa. Dessutom förefaller de vara till för att skrämma unga från högst verkliga faror, snarare än att vara baserade på skrock. Dessa väsen triggas av beteende som verkligen är riskfyllt. Låt oss lista de associerade farorna:
Näcken: om man vistas i en bäck med hala stenar och kallt vatten så kan man lätt halka och drunkna. Detta var ett otroligt vanligt sätt att dö på, se: https://youtu.be/F6Y22rIyLrQ
Brunnsgubben: om man lutar sig över brunnen så kan man plötsligt halka till och falla ner så att man drunknar i brunnen, ifall man inte slår ihjäl sig först.
Tjässan: om man går för nära gödselstacken så kan man råka andas in en stor mängd ammoniak och svimma. Svimmar man med ansiktet nere i gödselstacken så kan man dö av syrebrist.
Skogsrået och bergsrået: om man planlöst vandrar ut i naturen så kan man gå vilse. Bergsrået kan också ha haft en koppling till drunkning, hon finns omskriven i Bohuslän.
Bäckahästen: kan vara en varning för att gå för nära vilda hästar. Eller helt enkelt drunkning.
Något som dessa faror dessutom har gemensamt är att de alla innehåller en skarp tidpunkt, när det inte längre är möjligt att rädda sig. Detta till skillnad från faror som har med skadlig livsstil att göra. Jag gör en förutsägelse om att det inte finns något väsen som tar barn som äter skämd mat.
Dessa väsen är också någorlunda lömska, osynliga dator. Jag gör ytterligare en förutsägelse att det aldrig funnits något eldsrå; elden är uppenbart farlig. Samma med mörkret och kylan: det behövs inget väsen för att varna unga från att ge sig ut en kall vinternatt. Även gårdens djur passar in i denna kategori: det behövs inga sagor som varnar en för att gå föra nära hästar, svin, och tjurar.
Syftet med att skapa och sprida en historia om ett väsen är alltså att ge en inkarnation åt en fara som är plötslig och lömsk. Ett väsen gör att faran uppfattas som aktiv, snarare än som en passiv risk. Det blir ett sätt att kompensera för somliga barns övertro till sin egen förmåga.
Vad kan vi lära oss av det här idag? Att tänka igenom det här har ökat min respekt för riskmedvetande i bondesamhället. Att dra en saga om ett väsen är ett smart sätt att rädda sina barn från vissa faror, tills de vet bättre. I upplysningens tidsålder tycker jag dock att man ska kunna göra det bättre. En saga om ett väsen kan gå i baklås och tvärtom locka barn att gå och försöka söka upp till exempel Näcken.
En förälder som vill uppfostra barn som tänker själv, bör inte börja med avsiktliga lögner. Istället kan man berätta om barn som till exempel har gått ut i bäcken, halkat på en sten och drunknat. Det är inte en vetenskaplig studie, men vetenskapliga bevis är inte heller nödvändiga för att motivera varför man ska undvika livsfaror. Det räcker med ett anekdotiskt men verkligt skäl.
No comments:
Post a Comment